Lucka 20 – Emelie Kempe
[Öppna i nytt fönster]
Brak! Ytterdörren slogs in med en smäll. Agge och Siri skyndade mot dörren, kanske var det äntligen tomten som kom? Men istället för en röd dräkt, skymtade något vitt från trappuppgången. Vita skor, inga svarta kängor. Sedan stormade gestalten in i lägenheten, med en vilt sprattlande höna i famnen som frenetiskt slog med sina vingar.
Agge och Siri backade baklänges, in mot kapporna som hängde från hatthyllan. Skyddade bakom mammas ullkappor studerade barnen varelsen som klampade in med sådan pondus att parketten knarrade. Vita ben som täcktes av någon sorts plast, som såg lite ut som benskydden som fotbollsspelare har på sig men större och som täckte mer. Samma vita täckte sedan resten av kroppen och på huvudet satt en hjälm med svarta mörka ögonhålor.
Hönan sprattlade allt vildare och varelsen släppte ned den. Omedelbart störtade den iväg mot köket där mamma lagade väldoftande julmat till toner av julmusik som framfördes med barnröster.
Knappt hade hönan hunnit in i köket innan mammas skrik överröstade julmusiken och en kastrull med något fräsande slog i golvet. Sedan kom svordomarna, som var av ett sådant slag som varken Agge eller Siri hört mamma använda tidigare.
Flåsande, med håret på ända och med hela den röda klänningen täckt av något kladdigt som liknande kolasås kom mamma ut i hallen.
”Vad i hela världen ska det här föreställa?” När hon såg varelsen i hallen stannade hon till. ”Mamma! Jag borde förstått att det var du. Är det Agda du har med dig? Är du inte riktigt klok? Hon håller på och river köket – gör något nu!”
Varelsen höjde armarna till huvudet och tog av den vita hjälmen med de svarta ögonen. Där under framträdde mormors ansikte. Mormor var gammal, det visste Siri att hon var för ansiktet var rynkat och hon hade sett en gång att mormors hår egentligen var vitt men hon färgade det som oftast i olika starka färger. Just nu var det en julröd kulör som täckte hennes korta lockar. Det var bara det att mormor inte var som andra äldre personer, eller som personer överlag …
”Såklart det är Agda!” utbrast Mormor. ”Vem skulle det annars vara?! Jag kunde ju inte lämna henne ensam förstår du väl.”
”Ensam?!” fräste mamma och hötte med en klibbig träslev åt mormor. ”Påstå inte att du har alla de andra hönorna nere i bilen.”
”Men, vem tar du mig för? Aston är alldeles tom och jag har bara Agda med mig. Jag tyckte hon förtjänade lite julefrid – de andra hönorna driver ju henne till vansinne ibland och det kändes inte riktigt rätt att lämna henne framför julvärden på tv.”
Siri och Agge fnittrade bakom kapporna.
”Och varför i hela friden kommer du klädd sådär? Du känner väl till att det normala är att klä upp sig till jul eller möjligen ta på sig en tomtedräkt.”
”Men Helena … var nu inte så konventionell. Vi måste våga bryta gamla mönster.
”Mamma, för gud skull! Det är ju inte så att Stormtroopers i Star Wars kommer med julklappar?”
”Nä, men det kanske de borde! De är ju hopplöst odugliga till precis allt annat.”
Mamma suckade sedan och fick springa tillbaka ut i köket när det lät som om något kokade över och en doft av något som brändes spreds i lägenheten. På tröskeln till köket började brandlarmet i hallen att tjuta.
Mormor höjde vapnet och sköt i väg en plastkula som pricksäkert träffade knappen som återställde larmet.
”Jag var faktiskt på ett konvent innan!” ropade hon efter mamma. ”Men var är nu mina barnbarn?”
Därefter följde en kurragömmalek, medan barnen för-flyttade sig varje gång mormor såg åt ett annat håll. Gång på gång smet de undan och hittade allt bättre gömställen.
”Agda!” skrek mormor plötsligt. ”Nu får du komma och hjälpa till.”
Barnen, som hade fått många tjuvnyp av Agda genom åren, skyndade att ge sig till känna innan dess att Agda kom flygande och flaxande. Och tog sedan till flykten upp till den övre våningssängen i deras sovrum.
Där nedanför spatserade Agda hotfullt fram och tillbaka, väntande och iakttagande. Ihållande vek hon inte av en tum medan hon väntade på att barnen skulle komma ner.
Väsanden och skramlanden från köket vittnade om att mamma och mormor höll på med maten, så barnen satt kvar där uppe på våningssängen. De ville inte riskera att bli bitna av Agdas vassa näbb.
”Siri”, sa Agge med den lilla röst som bara en treåring besatt. ”Vad är en Stolmtooper?”
Siri skakade på huvudet.
”Jag vet inte, det kanske är något som mormor tycker om att leka.”
Nöjd med svaret som hans storasyster gav honom släppte han tanken på den konstiga dräkt som mormor kommit in i.
”Nu är det mat!” skrek mormor från vardagsrummet på andra sidan hallen. Hon hade egentligen inte behövt skrika så högt då det var en liten lägenhet och barnen var bara några meter därifrån.
”Vi törs inte!” ropade Siri tillbaka.
”Varför då?”
”För Agda!”
Plasten på dräkten gnisslade och vittnade om att mormor hade lämnat vardagsrummet och var på väg mot dem.
Mormor stack in huvudet i sovrummet. Den röda färgen var verkligen gäll och såg inte ut som det minsta naturligt. Det var som om hade förvandlat hela huvudet till en tomteluva.
”Seså, ni borde verkligen se till att bli vänner med Agda”, sa mormor och såg förebrående på barnen.
”Hon biter mig ju”, gnällde Agge.
”Då får du göra det tydligt för henne att du är hennes vän.”
”Det är svårt med någon som bits”, fyllde Siri i. ”Vi har en i min klass och han bits, så han har inga vänner. För ingen vill bli biten.”
”Kanske han slutar bita om han får vänner”, kontrade mormor.
Siri ryckte på axlarna och sträckte sedan fram armarna mot mormor. Med lätthet svepte hon sedan ner först det ena och sedan det andra barnbarnet. Och alla tre fortsatte ut till vardagsrummet där mamma precis ställde fram den väldoftande julskinkan.
”Det blir inga prinskorvar i år”, flämtade mamma och slog sig utmattat ner på en av finstolarna. Det kladdiga, som hade liknat kolasås hade nu stelnat framtill på klänningen, på nära håll såg Siri att lite av det kladdiga också hade fastnat i mammas hår.
”Vafalls?! utbrast mormor. ”Inga prinskorvar? Det är ingen jul utan prinskorvar.”
Agge såg oroligt på mamma.
”Ingen jul? Kommer inte tomten?”
”Jodå, tomten kommer senare”, mumlade mamma lugnande och kysste Agges blonda hjässa. ”Och nej, mamma. Det blir inga prinskorvar för Agda kom åt reglaget på spisen och flamberade dem!”
”Åh jo, det är just snyggt att skylla på Agda”, muttrade mormor och lyfte upp hönan i famnen. Fastän hon visade att hon inte alls var förtjust åt att sitta där och bet mormor i fingrarna tvingade mormor hönan att sitta kvar. ”Det är väl inget fel på flamberade prinskorvar.”
Utan ett ord spatserade mamma ut i köket och hällde sedan hela stekpannan med kol-liknande korvar på mormors tallrik.
Mormor tackade så mycket och sedan tog alla för sig av maten. Agge var väldigt skeptisk till sylta, rödbetssallad, sill, och så mycket mer att han höll sig till köttbullar, kåldolmar och potatis. Mamma försökte få honom att åtminstone smaka på något mer. Svampomelett eller något annat ofarligt, som hon kallade det. Men Agge vägrade bestämt.
Mitt i middagen flög plötsligt Agda upp på bordet i ett obevakat ögonblick och innan mamma och mormor fick tag i henne hade hon värmt sig på skinkan, badat fötterna i såsen och stoppat ner hela huvudet i svampomeletten. Men då skrek mormor i högan skyn något om kannibalism och det hade fått Agda att stanna till, sedan fortsatte hon framåt. Viggarna snuddade vid rödbetssalladen och färgade den vita duken i rosa strimmor.
Till sist fick mormor tag i Agda och tog med henne ut i badrummet. Mamma i sin tur såg allt tröttare och sliten ut.
”Tror ni det kommer någon tomte snart?” frågade mamma och såg ut mot snön som stilla föll från himmelen.
Världen utanför såg så lugn ut, som om det inte fanns hönor som Agda i den. Som om allt var en lugn jullåt, med en kopp varmchoklad och lussekatter.
”Nä, jag tror Agda har skrämt bort honom”, skrattade Siri.
Agge såg bekymrat, nästan gråtfärdigt mellan mamma och Siri.
”Kommer inte … kommer inte tomten?”
”Jovisst kommer tomten!” utbrast mormor som kom tillbaka från köket. ”Tomen är starkare än Bamse, med dunderhonungen inräknad, så du ska inte tro att en liten höna så som Agda skrämmer bort honom.”
Plötsligt började det ticka från köket. Tick, tick. Tick, tick. Tick, tick. Mormor slog sig tillbaka ned på stolen, utan Agda. Från köket fortsatte det märkliga tickandet. Tick, tick. Tick, tick. Tick, tick.
”Mamma …? Vad är Agda?”
”I ugnen”, mumlade mormor och stoppade in en stor bit sylta.
”I ugnen?!”
”Vi ska väl inte äta Agda?” flämtade Siri.
”Nej då”, mormor höjde en lugnande hand, medan hon tuggade ur munnen. ”Hon behövde bara en lite time-out.”
”Men, mamma! Du kan ju inte stänga in henne i ugnen!”
”Vad du är konstig, Helena”, sa mormor och tog ytterligare en stor tugga sylta. ”Först blir du upprörd när Agda är med, och sedan blir du upprörd när hon inte är det.”
Utan att riktigt kunna finna några ord eller vettiga argument, öppnade och stängde mamma munnen några gånger. Det slutade med att alla, mamma, mormor, Siri och Agge satte sig framför Kalle Anka och skrattade tillsammans åt allt det dråpliga. Under tiden som det dröjde allt längre och blev allt mörkare utanför sökte sig Agges blick utåt mörkret. Blicken tindrade som den bara kan göra hos ett barn som väntar på tomten.
Siri kramade om sin bror och drog upp honom i sitt knä. I sin storasysters famn och till Tjuren Ferdinand slappnade han av för en stund och slutade söka efter tomten.
Emellanåt ljöd Agdas tickande, eller snarare pickanden från köket. Mamma hade öppnat ugnen så att hon fick lite luft och kastat in några solrosfrön som Agda bara hade stirrat misstänksamt på och sedan sparkat runt.
I samma stund som Benjamin Syrsa sjöng sina sista strofer, började det knarra och knaka från taket. Lägenheten var i markplan och hade en liten skorsten. I eldstaden vid vardagsrummets ena vägg knastrade en mjuk brasa. Så, med ens fräste den till och slocknade.
Mamma gick fram för att lägga i ett vedträ, men på botten av braskaminen fanns det enbart vatten.
Det rasslade till på nytt och lite snö föll ned från skorstenen. Rassel och lite snö till, en vit matta bildades på dess botten.
Sedan kom ett än mer högljutt rassel och en duns.
Svarta stövlar, grå byxor, röd kappa. Kroppen böjdes och stack ut huvudet genom luckan. Ansiktet var sotigt och beklätt med ett långt vitt skägg.
”Ho, ho, ho! Finns det några snälla barn här?”
Agge drog i mammas ärm och mamma stirrade lika förundrat på den lilla gestalten, som inte var större än hennes treåring men ändå en gammal man.
”Hej …” sa Siri försiktigt och reste sig upp ur soffan. ”Vem är du?”
”Jag är Tomten, det ser du väl?” skrockade tomten och höll sig för magen som studsade upp och ner.
”Jaha… jag trodde inte …”
”Att jag skulle vara så liten?” frågar tomten, med en hint av irritation i rösten.
”Nej, att du skulle hinna komma till oss. Vi har inte haft någon tomte hos oss sedan pappa … försvann.”
”Det hade blivit en miss i vårt tomteregister”, sa tomten och blinkade till mormor. ”Vi trodde att en annan tomten hade i uppdrag att besöka er. Men nu ska det bli ordning på det, nu är ni i mitt distrikt.”
Först blev det paketutdelning, sedan åt de risgrynsgröt och drack julmust. Allihop tillsammans. Både tomten och Agda fick vara med. Fastän mamma hade ställt en ugnsplåt under Agda så att hon inte skulle kladda ner så mycket.
När tomten var mätt och belåten sa han att det var dags att ge sig av, att det minsann fanns fler barn att besöka på julafton.
Han klättrade in i kaminen, fastän mamma insisterade att dörren också gick bra. Det bemödade han sig inte med att svara på och så på ett vips var han borta.
”Tack mamma, det var den bästa jul du kunde ge dem. Men jag förstår inte var du fick tag i den där tomten?” viskade Helena och kramade om sin mor.
”Nu förstår jag inte vad du pratar om. Jag har bara köpt lightsabers och Star Wars lego till barnen. Plus den där första Harry Potter-filmen, det är faktiskt hög tid att de får lite kvalitetskultur.”
”Tack i alla fall”, skrattade mamma och gav mormor ännu en kram.
Högt över taken, där snötäcket gnistrade som diamanter, flög tomten över frusna berg och bäckar. Skrockande att det var den bästa julen på länge. Det var längesedan han hade blivit bjuden på julmust.
Vill du läsa mer av Emelie Kempe, kika här.