Lucka 3 – Linda Andersson med ett kapitel ur romanen Livstjuvarna
[Öppna i nytt fönster]

Livstjuvarna

1. Ljuset

Ljuset var skarpt, blixtrande vitt. Trots det blinkade jag inte. Jag bara stod där med vidöppna ögon och lät min kropp omslutas av det. Det var nog då jag anade att något var fel. För ljuset var inte varmt, men det var heller inte kallt. Det bara var. Jag bara var. Då mindes jag, och då förstod jag.

Jag mindes olyckan, och jag förstod var jag var.

Nu i efterhand kan jag tycka att det är lite märkligt att det var så självklart, att det stod bortom allt rimligt tvivel att jag var död. Men det var så det var. Självklart.

Vi hade varit på väg till den där livsviktiga matchen, finalen mellan oss och ärkerivalerna. I år var det vår tur att vinna. Och med min längd, och träffsäkerhet, var det jag som skulle säkra segern åt oss. Den som skulle sätta flest bollar i korgen. Det var så det var sagt, tränaren hade instruerat alla att spela fram till mig. Jag var Zlatan. En sextonårig Zlatan som spelade i tjejbasketligan … Typ.

Men nu var jag alltså död, på randen till Dödsriket, omgiven av ett ljus så bländande att mina ögon borde ha tårats. Nästan tvångsmässigt satte jag den ena foten framför den andra. Ljuset kunde ju inte fortsätta i all evighet, och jag ville veta hur det såg ut på andra sidan.

Samtidigt gnagde det i bakhuvudet att jag borde vända om, att det inte var min tur än. Men trots att jag hade flera anledningar till att kämpa emot, mina underbara föräldrar, min störiga lillebror, och så Måns, min supersnygge kille, så gjorde jag det inte. Inget fick mig att bromsa in på stegen. Jag var död och det fanns ingen återvändo.

Ljuset upphörde och jag stod på en oändlig gräsäng. Inget annat än gräs, gräs, gräs och så alla dessa människor … Alla lika döda som jag. Längre bort skymtade jag några träd, men de låg så avlägset att de bara bidrog till en förändring i silhuetten.

Jag vände mig om och såg mina lagkamrater en efter en släppas ut ur ljuset. De såg lika förvirrade ut som jag kände mig. Ett gäng sextonåriga tjejer i lila träningsoveraller. Vilken syn! Till och med i detta kaos stack vi ut.

Jag tänkte på olyckan igen och försökte frammana detaljer. Vi hade suttit och sjungit någon töntigt käck sång tillsammans, eller suttit och suttit, jag hade förstås inte suttit. När satt jag någonsin? Jag hade dansat rundor i gången och tränaren hade, för säkert femtioelfte gången, bett mig att sätta mig ner och knäppa bältet. Men istället för att lyssna hade jag skrikit på busschauffören att han skulle höja volymen på radion så att vi slapp sjunga skitsånger.

Det var då det hände. Han vände på huvudet och blängde på mig. Precis innan den skarpa svängen, den som man var tvungen att köra sakta igenom. Bussen välte och alla skrek. Sen det vita ljuset. Och ett ansikte. Det hade bara skymtat förbi, helt kort, innan det dränktes av ljuset.

Hur som helst var olyckan mitt fel. Men inte riktigt alla verkade ha dött, tränaren och chauffören syntes inte till. Mina lagkamrater däremot, dem drällde det av. Jag räknade dem fastän jag redan visste att alla var här. De var här på grund av mig …

Jag borde förstås känna skuld, men för tillfället var jag bara rädd. Jag var rädd för det ögonblick då de skulle inse att olyckan mitt fel eftersom jag då skulle bli utskälld, utfryst och hatad. Det var egoistiskt och lågt att tänka så, men det gjorde jag.

Bibbi, min absolut bästa vän, väckte mig ur tankarna

“Mariell! Var är vi någonstans?” Hon, liksom de flesta andra, trodde att jag var lika grym utanför som på plan och hade svar på alla frågor. Visst, jag var duktig i skolan, men någon gud var jag inte. Trots det hade jag ju svaret på hennes fråga. Något sånär i alla fall.

“I Dödsriket! Efter kraschen … Du såg väl ljuset?” Skrek jag tillbaka trots att hon nu stod bara två steg ifrån mig. Och såvitt jag visste hade hon inte gått och blivit döv i kraschen.

“Aha, du menar att vi är döda. Men vilken krasch, jag minns inte någon krasch. Bara den där fåniga sången …” Hon rufsade om i sin rödlätta kalufs och såg så där frågande ut som bara hon kunde göra.

Bibbi var egentligen för kort för att spela basket, men hon gjorde det jag gjorde. Och inte mig emot, Bibbi var rolig och omtänksam. Framför allt visste hon hur man behöll en hemlighet, och hemligheter hade jag i överflöd.

“Bussen vurpade och det var mitt fel”, sa jag trots att jag helst hade utelämnat det där om att det var mitt fel. Men å andra sidan skulle det väl snart komma ut ändå, att jag låg bakom allas död. Bäst att Bibbi fick veta det av mig först.

“Ditt fel? Du körde väl inte bussen?”

“Nej, men jag distraherade chaffisen, av misstag förstås. Det var bara det att han hade volymen så lågt, och jag orkade inte höra på de där fjantiga sångerna alla satt och sjöng.”

“Inte jag heller”, stönade hon. “Jag förstår inte varför Saga är så besatt av allsång …” Bibbi gjorde en grimas när hon nämnde Sagas namn. Ofrivillig eller inte, men varken hon eller jag var överförtjusta i käcka Saga. Enda anledningen till att vi stod ut med henne var för att hon var en duktig basketspelare. Inte lika grym som jag förstås, men tillräckligt viktig för vår senaste rad segrar.

“Hade jag inte skrikit på honom skulle vi ha varit framme nu, redo för matchen. Så slå på mig eller vad du vill, men hata mig inte.”

“Hata dig? Aldrig! Men du …” sa hon och tvekade.

“Ja?”

“Är du verkligen säker på att vi är döda? Jag menar, det kan vi väl inte vara, vi är ju bara sexton. Jag tror att detta är en dröm. Det känns som en dröm. Du vet, surrealistisk och allt.”

Älskade Bibbi, hur mycket önskade jag inte att hon hade rätt. En dröm. Det vore ju fantastiskt. Jag nöp mig i armen och faktum var att det inte gjorde ont. Det kändes ingenting. Jag nöp Bibbi i armen och hon sken upp.

“Det är en dröm!”

“Jag tror inte det älskling, men det finns bara ett sätt att ta reda på det.” Jag nickade i samma riktning som den som folkmassan följde. “Vi ser vart alla är på väg.”

Bibbi nickade och vi fortsatte att gå med strömmen, bort från ljuset. Egentligen kändes det fel, plötsligt ville jag inget hellre än att vända tillbaka och gå in i ljuset igen. Jag stannade upp och vände mig om. Våra lagkamrater hade samlat ihop sig till ett gigantiskt blåbär och gick ett par meter bakom oss. Ljuset hägrade fortfarande, men nyfikenheten var starkare och drev mig framåt igen. Bara ett fåtal personer gjorde motsatt resa och gick mot oss, de såg målmedvetna ut, säkert drivna av ljuset.

Stackarna, de kommer att bli så besvikna, tänkte jag för en sekund. Men så kom tvivlet, och ett ansikte jag kände igen.

Han var äldre än jag, säkert tjugo. Var hade jag sett honom förut? Han närmade sig med bestämda steg, som om han faktiskt var på väg mot just mig. En känsla av obehag, av att något var fel, och då mindes jag. Ansiktet som skymtat förbi i ljuset. Hur var det möjligt?

Och nu stod vi ansikte mot ansikte. Han såg mig djupt i ögonen, svepte med handen framför min mun och så gjorde han något jättekonstigt. Han gapade stort, förde handen till sin mun och såg ut att svälja något. Sen gick han vidare, inte ett ord hade han sagt till mig. Bara den där konstiga handrörelsen. Jag steg ur strömmen av människor och följde honom med blicken. Han småsprang fram mot ljuset, och efter honom skyndade de andra som gått motströms. Inte förrän de var framme vid ljuset stannade de, och då bara för en kort sekund innan de försvann. Uppslukade av det bländande skenet.

Förundrad ryckte jag Bibbi i armen.

“Vi måste tillbaka. Tillbaka till ljuset. Man kan ta sig igenom, jag såg precis …”

“Den där tjejen, vad konstig hon var. Hon bara stirrade på mig och så gjorde hon någon skum grej med handen”, mumlade Bibbi förvirrat.

“Vad säger du, viftade hon framför din mun?”

“Ja, såg du det?”

“Nej, men detsamma hände mig precis. En kille som …” Men så tystnade jag och såg mig omkring innan jag fortsatte i lägre ton. “Kom, vi går tillbaka till ljuset.” Varför jag plötsligt ville hålla detta hemligt visste jag inte, men det ville jag.

“Vart ska ni?” frågade Saga nyfiket.

Jag ryckte på axlarna.

“Ska ni följa efter de där typerna som precis stoppade er och alla andra i laget?”

“Kanske det”, muttrade jag irriterat och gick så fort jag kunde utan att väcka uppmärksamhet. Saga var den sista jag ville ha med mig när jag undersökte ljuset.

“Vad gjorde de?” Hon var frågvis den där Saga.

“Jag vet inte, men de försvann tillbaka genom ljuset i alla fall. Och jag är redan trött på att vara död.”

“Jag med”, instämde Bibbi och småsprang för att hinna med mina långa steg.

“De andra i laget såg hur du störde busschauffören. Det är ditt fel att vi dog.”

“Det var bara dina allsånger jag ville slippa, så egentligen är det ditt fel.” Jag kunde vara riktigt omogen när jag satte den sidan till, och Saga förtjänade det säkert inte. Men det var bara så svårt att vara snäll när hon alltid var så otroligt för mycket.

Vi kom fram till ljuset och utan att tveka ställde jag mig mitt i det och väntade. Och väntade. När inget hände sträckte jag fram händerna och började gå. Eller försökte gå. Bakom ljuset mötte mina händer en stenvägg. Så kändes det i alla fall, jag kom ingenstans. Detsamma hände Bibbi. Vi testade olika platser i det eviga ljusskenet men kom ingen vart. Ljuset var solitt och omöjligt att tränga igenom.

Saga stod och betraktade oss länge innan hon gick fram till ljuset.

“Det är inte lönt”, sa Bibbi utan att försöka dölja sin besvikelse. Hade hon börjat förstå att detta inte var en dröm trots allt?

Utan att säga något skakade Saga på huvudet och ställde sig i ljuset. Det hände förstås ingenting. Hon blev stående precis som vi. Men så sjönk hennes axlar och skenet slöt sig runt henne. I nästa sekund var hon borta.

“Men vad fan?! Vart tog hon vägen?” Jag ställde mig på den plats Saga precis försvunnit ifrån och sträckte fram handen för att känna. Ljuset var än en gång solitt. Hur hade det hunnit raseras och byggas upp så fort? Jag kände mig som en idiot där jag stod. Och som om inte det vore nog blev jag omkullknuffad av en äldre dam som just steg ut ur ljuset.

“Förlåt”, mumlade jag trots att det var hon som gått in i mig. Respekt för de äldre, som min pappa präntat in i mitt medvetande.

“Är jag äntligen död?” frågade hon mig. Ännu en som misstog mig för allsmäktig gud.

“Ja, här kryllar det av döda. Det är nog bara att följa strömmen”, sa jag i ett försök att hjälpa till. Istället var det hon som hjälpte oss.

“Men inte ska ni väl stå här och drälla? Vi måste gå och anmäla vår ankomst hos Registratorn. Hur ska hon annars veta att vi är här?”

“Anmäla vår ankomst? Mariell, vad menar hon?” Bibbi ryckte mig i armen och såg orolig ut.

“Ja, vad menar du?” Den här damen verkade ha koll på läget trots att hon varit här kortare tid än vi.

“Jo ser ni, jag har varit här förut. Det är mitt hjärta, det har aldrig varit bra. Ironiskt nog var det rökningen som tog kål på mig till slut. Och denna gång är det på riktigt, det vet jag. Jag har väntat så länge.”

“Väntat på att få dö?” frågade jag skeptiskt.

“Jag har legat i sjuksängen i över ett år, men det är en tråkig historia. Nu ska jag äntligen få registrera mig, det har jag inte fått förut. Bara blivit hemskickad när jag nått hennes skrivbord. Så lång tid i den där kön och så var det bara att vända om …” Damen suckade och skakade på huvudet. Men hennes ord skänkte hopp. Detta behövde alltså inte vara slutet.

“Så om vi bara köar här kommer vi säkert få veta att vi ska hem igen. Fick du en biljett eller något som gjorde att ljuset öppnades för dig?” frågade jag ivrigt.

“Nej, någon biljett fick jag inte. Jag vände om och gick tillbaka genom ljuset, det var allt.”

“Men de måste ju ha ställt in ljuset på något sätt, för att det skulle öppnas när du kom tillbaka”, sa Bibbi som nu släppt taget om mig för att hänga i damens arm.

“Ja, kanske det. Jag vet faktiskt inte”, svarade hon och log besvärat. Bibbi kunde vara rätt intensiv utan att hon själv tänkte på det, och inte förrän damen ryckte åt sig sin arm förstod Bibbi och log urskuldande.

Vi kom ifatt laget och berättade för dem vad damen hade sagt. Mina ord mottogs med iskalla blickar och skepsis, så jag lät Bibbi sköta snacket. Sen gick vi hoppfullt över ängen mot den där Registratorn som dolde sig någonstans bakom folkmassan. Vi sicksackade oss emellan långsammare döda, och trängde oss förbi stillastående klungor. Jag var inte ett dugg intresserad av att låta detta ta onödigt lång tid. Att stå timmar i kö var en fysisk omöjlighet för mig. Damen hade viftat iväg oss när hon förstod att hon inte skulle hinna med i vårt tempo, hon lika lättad som vi över separationen.

Jag tittade på klockan jag hade på armen, något jag jämt och ständigt blev retad för, men den var praktisk. Särskilt med tanke på hur slarvig och tankspridd jag kunde vara. Mobilen må vara varje tonårings bästa vän, men mig svek den dagligen när den aldrig låg där jag trodde mig ha lagt den.

Nu ville jag veta hur länge vi varit här, få lite koll på tiden, så att de inte skulle behöva vänta så länge på oss där hemma. Men visarna verkade ha fått fnatt. Antingen snurrade de bara runt, runt i ett högt tempo, eller så stannade de för att strax därpå göra jätteskutt, både medurs och moturs.

Jaha, då får jag väl gissa då, tänkte jag. Vi har ju inte gjort särskilt mycket sen vi kom, inte egentligen, mest följt människoströmmen. Kunde det ha gått en halvtimme, en timme? Jag insåg att jag inte hade en susning om hur lång tid som hade förflutit. Inte ens en magkänsla. Jag sneglade på Bibbis klocka, hon gjorde som sagt gärna som jag, och den löpte också amok. Men kanske var hennes magkänsla bättre än min.

“Hur länge har vi varit här, har du någon aning?” viskade jag i hennes öra.

“Nej, det har jag faktiskt inte tänkt på”, svarade hon och höjde automatiskt handleden bara för att upptäcka samma sak som jag. “Shit! Vad är det som händer?” utbrast hon, högt så att alla hörde.

“Vadå, förutom att Mariell, underbarnet, precis har sett till att få oss alla dödade?” utbrast Fiona sarkastiskt. Fiona, en annars snäll tjej som jag brukade fungera bra med, blängde surt. Nu hade jag förvisso dödat henne, så jag kunde förstå hennes ilska, men särskilt konstruktiv var den förstås inte.

“Inte riktigt alla, tränaren och chaffisen klarade ju sig”, påpekade Karin på sitt vanliga, sura sätt. “Tränaren är en riktig loser, det borde varit han istället för jag”, fortsatte hon hätskt.

Henne stod jag inte alls ut med, och hon var inte ens särskilt duktig i basket, bänkvärmning var mer hennes grej. Vad gjorde hon egentligen här? Jag hade orden på tungan, var så nära att säga dem: Om du bara hade insett att du suger på basket skulle du varit i livet idag. Så skyll dig själv. I normala fall skulle jag ha yttrat dem, men det kändes som dålig tajming just nu, så jag höll tungan i styr.

“Men Saga då? Vart tog hon vägen? Ni sa att hon gick genom ljuset, men det tror jag inte på. För om det går, vad gör då ni två här?” Karin gav sig inte.

“Tro mig, vi försökte, men det gick uppenbarligen inte. Varför testar du inte själv? Kanske döden öppnar för dig när han hör dig prata. Man kan ju alltid hoppas.” Hoppsan, där kom de, orden som borde stannat innanför läpparna.

“Tjejer, sluta nu bråka. Vi är framme.” Bibbi pekade på ett gigantiskt, guldfärgat skrivbord. Ironiskt nog var personen som satt bakom skrivbordet inte lika iögonfallande. Min första tanke var att en av de döda hade hoppat upp i stolen medan Registratorn tog sig en toapaus.

Men så såg jag den lilla flickan bläddra i en bok och skriva något med en guldinfattad penna.

Registratorn var en tioårig flicka med guldlockigt hår. Så klart.

Vill du läsa hela Livstjuvarna så finns den att beställa här.