Finns det några snälla barn?
En julsaga av Ewa Broberg

 
”Men mamma, måste jag?”

Jessika suckade djupt och spände ögonen i Jakob.

”Du vet ju att det är tradition. Mormor kommer att bli djupt besviken om hon inte får ett foto av dig i tomtens knä.”

”Men mamma, jag är för gammal!”

Den välbekanta huvudvärken började göra sig påmind. Herregud vad ungen måste krångla! I nästa stund fick hon dåligt samvete. Hon älskade ju sin son, självklart gjorde hon det, men det var väl inte för mycket begärt att han skulle ställa upp på detta.

Kanske hade han ändå en poäng, tänkte hon medan hon lät blicken glida över trettonåringens långa, gängliga kropp. Det fick kanske bli den sista gången ändå, trots allt.

”Skärp dig nu, det är vår tur.”

Med klarröda kinder och öron masade sig Jakob fram till tomtefar och började trevande ta plats i dennes knä. Tomten själv såg rätt besvärad ut och efter en knuff av Jakobs armbåge, så att lösskägget hamnade på sniskan, började han till och med se irriterad ut.

Jakob hade nu antagit samma färg som tomtens luva, och drog desperat upp mungiporna i en grimas som skulle föreställa ett leende. Tomtefotografen knäppte några bilder i olika vinklar och vinkade åt Jessika att hon skulle komma och välja ut ett. Hon valde det där Jakob såg minst krampaktig ut och betalade medan hon väntade på att bilden skulle skrivas ut. Ur gallerians högtalare strömmade julmusik, och trots att hon egentligen avskydde låten som spelades, började hon nynna med.

”Dom, dom, dom, dom, dom, dom, dom, dom, dom, dom, dom …”

Jäkla fånig låt, den hade spelats på radion redan när hon gick på högstadiet och hon hade inte ens gillat den då. Den var liksom … obehaglig. Jessika vände sig om, bara för att konstatera att Jakob inte stod bakom henne som hon trott. Jakob satt kvar i tomtefars knä och såg allvarligt in i tomtens ögon. Jessika kunde inte låta bli att fnissa till. Nyss hade Jakob varit motsträvig, men nu verkade han lika fascinerad av tomten som han varit när han var fem år.

”Kom nu Jakob, vi är färdiga.”

Jakob vände långsamt på huvudet och såg förvirrat på henne. Det var nästan som om han inte kände igen henne. Det ilade till av obehag och huvudet började på nytt att värka. Det var något konstigt med hans blick. Sekunden efter log han mot henne och såg ut precis som vanligt. Kanske hade hon bara inbillat sig?

* * *

Ellen studsade ivrigt fram genom den fullpackade gallerian. Peter log när han betraktade sin dotter, men tog ett stadigare tag om hennes lilla hand. Han ville verkligen inte tappa bort henne här bland alla dessa människor som stressade fram i julhandeln. Ur högtalarna skrålade julmusik så det värkte i huvudet. Varje år samma låtar, tänkte Peter. Skrivs det aldrig några nya? Om han inte mindes fel, hade låten som för tillfället spelades kommit när han gick på högstadiet. Jävligt tjatig låt, tända ljus hit och dit för jordens barn, eller vad det nu var de sjöng.

Femåriga Ellen hade tjatat i veckor om tomten, och när Peter såg annonsen om fotograferingen hade det känts perfekt. Kortet kunde de rama in och ge till Ellens mamma som julklapp, hon som alltid tjatade om att han inte hittade på något med sin dotter efter skilsmässan.

Kön var inte särskilt lång, men Peter lade märke till att Ellens ivriga stämma blev allt tystare ju närmare tomten de kom. Det ivriga studsandet hade upphört helt.

”Pappa, jag tycker att han ser läskig ut”, viskade hon plötsligt.

”Men Ellen, du har ju längtat jättemycket efter att få träffa tomten. Jag tycker att han ser snäll ut.”

Det där sista var väl inte helt sant. Den stora, köttiga näsan var blåaktig och ögonen var rödsprängda. Om inte Peter misstog sig helt, kunde det vara så att tomten hade för vana att titta lite för djupt i glöggmuggen.

Nu var det deras tur, och Ellen försökte dra med honom därifrån. Förbaskade unge! Det här var hans chans att visa Anna att han var en bra far, och så skulle Ellen börja krångla. Reflexmässigt höjde han näven, men kom på sig och sänkte armen. Istället tog han tag om hennes midja och lyfte upp henne i tomtens knä. Tårarna sprutade och ylandet höll en decibelnivå som skulle fått varenda förskola att ringa skyddsombudet. Just som han tänkte ge sig och sträckte fram armarna för att lyfta ner Ellen igen, tystnade hon. Tomtefar hade lagt sin arm kring flickans axlar och viskade något i hennes öra. Ögonblickligen blev hon inte bara tyst, ett brett leende lyste upp hennes ansikte. Medan fotografen knäppte sina bilder, satt Ellen med sin blick fäst i tomtens. Det såg så fint ut, och Peter blev mot sin vilja nästan lite rörd. Vad tomten än hade sagt, hade det räddat upp hela situationen. Kanske gick det att dricksa, eller något?

”Nästa!” Fotografen pekade och vinkade och Peter gick fram för att hämta sin dotter. När hon vände sig mot honom såg hon frånvarande ut. Det var som om hon just sovit och Peter kunde nästan ha svurit på att Ellen inte ens känt igen honom. Efter någon sekund var hon dock som vanligt och hoppade glatt ner från tomtens knä och rusade till sin far. Kanske hade han bara inbillat sig?

* * *

Julen närmade sig med stormsteg, och Jessika kunde inte låta bli att förundras över Jakob. Han verkade annorlunda på något sätt, men hon hade svårt att sätta fingret på exakt vad som hade förändrats. Julklapparna han önskade sig låg helt klart inom ett rimligt ekonomiskt spann, till skillnad från tidigare år då han bara önskat sig dyra spelmanicker som hon inte ens visste hur man uttalade namnet på. Han hjälpte till mycket mer hemma också. Det hände mer än en gång att han både dammsugit och plockat ur diskmaskinen när hon kom hem från jobbet. Kanske var det helt enkelt så att han blivit äldre och mognare? Hur som helst tyckte hon nog att han förtjänade en belöning för allt arbete han utförde utan att klaga.

Från köksradion skrålade musik och Jessika noterade att det var den där gräsliga jullåten igen. Hon tryckte av radion och vände sig mot sin son.

”Vad säger du Jakob, ska jag köpa dig en för tidig julklapp?”

Jakob, som stod och lagade mat, tittade förvånat på henne.

”Varför det?”

Nu var det Jessikas tur att bli förvånad. En present hade sonen aldrig tackat nej till. Vad var det frågan om egentligen?

”Du har ju blivit så himla snäll och duktig, så jag tyckte att du var värd det”, försökte hon.

Jakob tittade på henne och lade huvudet lite på sned. Det var något med sättet han såg på henne. Jessika rös till. Om hon inte vetat bättre skulle hon nästan trott att det var förakt i hans blick.

”Så det tycker du?” Jakob drog upp mungiporna i en hånleende. ”Men när Lotta-potta hjälpte till hemma brukade du reta henne för det, var det inte så?”

Jessika ryckte till som om hon fått en örfil. Hur i hela världen …?

”Vad menar du, vem har sagt något?” Huvudvärken slog till med full kraft. Lotta-potta, henne hade Jessika lyckats förtränga, gömt hela situationen långt bak i minnet och hoppats att det därmed skulle försvinna.

Jakob tog ett steg fram mot sin mor.

”Var det inte så? Du och dina kompisar jävlades med henne och kallade henne duktig flicka. Retade henne så fort ni fick tillfälle för att hon alltid hade gamla omoderna kläder och var tvungen att passa sina småsyskon. Var det inte så?”

Jakob hade höjt rösten och skrek nästan det sista. Jessika tog ett steg bakåt. Hur kunde Jakob veta …?

”Till slut gick det för långt. Den där dagen Lotta-potta föll i ån och drunknade. Det var ingen olyckshändelse, och det vet du. Ni jagade henne och stenarna var hala. När hon slog i huvudet och hamnade under vattnet försökte ni inte ens att rädda henne, ni bara gick därifrån.”

Jessika hade sjunkit ner på golvet och kved av ångest och skräck. Jakob var inte sig själv, någon måste ha gjort något med honom, gett honom någon drog eller så. Hon viftade avvärjande med händerna.

”Sluta! Vi gjorde inget, jag lovar. Hon halkade i vattnet, det vet alla.”

Jakob bara såg på henne med hånleendet på läpparna och slog på radion, där låten fortfarande spelades. Innan han lämnade köket sa han med låg, hes röst:

”Det finns inga snälla barn.”

* * *

”Pappa, jag kan inte sova.”

Ellen stod intill sängen, med nallen hårt tryckt intill sig. Peter suckade. Det enklaste hade varit att bara lyfta upp en flik på täcket och låta henne krypa ner, men så mindes han hur Anna hade fnyst åt veka föräldrar som klemade bort sina barn. Så istället klev han ur sängen och tog flickan vid handen och ledde henne varsamt men bestämt tillbaka till hennes egen säng. Medan han stoppade om henne gjorde han sitt bästa för att inte låtsas om den darrande underläppen och tårarna som hotade att rinna över. När han reste sig för att gå tillbaka till sin egen säng, ropade hon honom tillbaka.

”Pappa, jag är törstig.”

Vis av erfarenheten, valde han att inte argumentera, utan hasade ut i köket och återvände strax med ett glas vatten. Nu såg hon belåten ut och han drog upp täcket ända upp till hakan och kysste henne på pannan.

”Godnatt, hjärtat.”

Han hann inte längre än till dörröppningen.

”Pappa, jag är kissnödig.”

Den här gången rann det över. Han var trött och orkade inte med den här skiten. Med två kliv var han framme vid sängen och utan att han tänkte på det, höjde han näven.

”Ska du slå mig nu, pappa?” Ellens röst lät underlig, mycket mörkare än en femårings ljusa stämma. ”Ska du slå mig? Som du slog Stefan?”

Hur i hela helvete …? Peter lät näven falla ner till sidan. Kallsvetten bröt fram, hade han verkligen just varit på väg att slå sitt barn? Och hur kunde hon känna till något om Stefan?

Ellen log elakt mot honom nu, och hennes ögon var märkligt mörka. Ofrivilligt tog han ett kliv bakåt, och skrek till när han trampade på en legobit på mattan.

”Pappa, vet du en sak?” Nu lät hon nästan som vanligt igen, men strax sjönk åter tonläget. ”Det finns inga snälla barn.”

* * *

De följande dagarna var förfärliga. Varje gång Jessika såg på Jakob hånflinade han och överallt hörde hon den gräsliga låten. Den spelades på alla radiokanaler, på teven och i varenda butik hon besökte. Det var som om hon var hemsökt. Minnesbilder av Lotta-potta dök upp i huvudet. Jessika kunde se henne framför sig, hur den taniga flickan med alla finnarna stod i kyrkan och sjöng solo. Lotta hade haft en fantastisk röst och Jessika kom ihåg hur avundsjukan dragit sina långa klor genom hennes själ. På något sätt hade hon ju varit tvungen att visa Lotta att det inte var okej att vara bättre. Olyckan vid ån hade varit just en olycka, det hade Jessika intalat sig i alla år. Men Jakobs anklagelse hade fått henne att se saken ur ett annat perspektiv. De hade jagat ner stackars Lotta på strandbrinken, inte hade de kunnat veta att det skulle vara halt där. När de sett henne halka hade ingen av dem vågat gå ner dit. De hade intalat sig att hon nog skulle kunna ta sig upp själv, att det inte var deras sak att lösa hennes problem. Så de hade vänt ryggen till och gått.

”…en stjärna falla …”

Låten strömmade på nytt ur högtalaren och Jessika drog ur kontakten så häftigt att det sprakade till i uttaget. Hon orkade inte mer. Sakta sjönk hon ner vid köksbordet och begravde ansiktet i händerna. Vad skulle hon ta sig till?

Från vardagsrummet hörde hon sången på nytt, den här gången från teven.

”… och låt det brinna …”

En tanke började ta form. Kanske fanns det ett sätt att botgöra det hon gjort för så många år sedan. Lottas grav måste finnas på kyrkogården. Om hon tände ett ljus där, kanske hon skulle bli förlåten. Det var värt ett försök.

* * *

Peter vaknade av ljudet av skvalande vatten från köket. Han stönade. Vad höll ungen på med nu?

Radion stod på och spelade den gamla tjatiga låten. När han tänkte på det hade de spelat den ovanligt mycket i år. Vid diskbänken stod Ellen på en pall. Med en borste vispade hon runt i diskhon som var fylld till bredden med vatten och smutsig disk. Vattnet rann över diskbänkskanten och ner på golvet i en strid ström. Peter kastade sig fram och vred av kranen, samtidigt som han tog dottern i armen och bryskt ryckte ner henne från pallen. Ylande av smärta och harm rusade hon iväg till sitt rum.

”Helvete!”

Peter betraktade sina bara fötter som nu var blöta av allt vatten som runnit över.

”… låt aldrig hoppet försvinna …”

Ilsket stängde han av radion och tog fram moppen från städskåpet. Just nu kändes det mesta hopplöst. Han skämdes över att han hade tagit i flickan så hårt och han hoppades att hon inte skulle skvallra för sin mamma. Anna skulle säkert kräva att få ha Ellen hela julhelgen i så fall. I värsta fall skulle han inte få behålla vårdnaden alls. Peter hade lovat sig själv så många gånger att inte ge sig på någon som var mindre än han själv. Men han var dålig på att hålla sina löften. Det kändes jobbigt att Ellen påmint honom om Stefan och han fattade fortfarande inte hur en liten unge som hon överhuvudtaget visste något om den saken.

När köket var tillsnyggat, gick han för att prata med sin dotter. Dörren var stängd och när han öppnade den, satt hon på sängen med korslagda ben och kammade sin docka medan hon sjöng och skrålade för full hals.

”… det är mörkt nu, men det blir ljusare igen …”

Med två kliv var han framme vid sängen och slet tag i Ellen. Till hans förvåning blev hon inte rädd, istället började hon gapskratta.

”Det var därför du gjorde det, va, pappa? Stefan var bättre än du, han visste var Wyndham låg. Och då slog du honom, fast han var mindre.”

Det sved till i magen och han fick sluta ögonen för att stoppa yrseln. Hur kunde hon veta? Försiktigt satte han ner dottern på sängen igen.

”Du får åka till mamma redan ikväll, det är bäst så.”

Han lämnade rummet utan att se på Ellen. Innan han stängde dörren hörde han hur hon tog upp sången.

”…låt aldrig hoppet försvinna …”

* * *

Jessika väntade tills hon var säker på att Jakob somnat. I ärlighetens namn hade hon börjat bli rädd för honom. Blicken och det han sa gjorde henne vettskrämd. Hon hade hittat en billig gravlykta på snabbköpet tidigare på dagen. Efter att ha tryckt ner lyktan och en tändare i handväskan öppnade hon försiktigt ytterdörren. Precis då tyckte hon att hon hörde något. Radion i köket hade hoppat igång, trots att hon visste säkert att sladden var utdragen.

”… tänd ett ljus för allt du tror på …”

Jessika släppte ut andetaget hon hållit på. Visst måste det vara ett tecken på att hon var på rätt spår? Hon lät radion spela och stängde dörren.

Det hade ännu inte kommit någon snö som lagt sig och ljuset från gatlyktorna blänkte dystert i vattenpölarnas tunna isskorpa på den mörka asfalten. Jessika huttrade till, svepte kappan om sig och skyndade vidare. Om hon sneddade genom parken skulle hon komma till kyrkogården snabbare.

Det var svårt att ta sig fram bland alla rötter som stack fram på stigen. Mörkret var kompakt här under träden och Jessika var på väg att vända om flera gånger. Äntligen såg hon hur det ljusnade och hon skyndade på stegen lite. Precis där skogen slutade, sluttade det kraftigt neråt. Jessika tappade fotfästet på de frostklädda löven och gled i hög fart ner mot vägen. I ögonvrån såg hon hur en bil närmade sig i hög fart från höger, precis samtidigt som hon tumlade ut på vägen.

* * *

Peter tryckte gasen i botten och sladdade ut på vägen. Han kunde för sitt inre se hur Anna stod där inne och smackade ogillande med tungan. Det där smackandet hade alltid retat gallfeber på honom, och till slut hade det otänkbara hänt. Han hade fått nog och slagit till henne. Eftersom hon var så mycket mindre än honom, hade hon flugit som en vante genom vardagsrummet och kraschat in i soffbordet av glas. Hur ångerfull han än varit och hur många gånger han än bett henne om förlåtelse, hade hon styvnackat vägrat ge med sig. Det hade bara varit att packa väskorna och flytta. Peter vred ilsket händerna runt ratten och önskade att han hade kunnat köra ännu fortare. Han susade förbi ett rödljus, men brydde sig inte. När radion plötsligt sattes på ryckte han till och hamnade genast över på fel vägbana. Med en hårsmån klarade han sig från att krocka med en Toyota, som ilsket tutade.

”Jävla skitgubbe”, väste han mellan tänderna.

Radion spelade den jävla låten igen. Han tryckte på kanalväljaren. Samma låt.

”Men för helvete!” Han slog näven i ratten, men saktade inte ner.

Han lutade sig fram och tryckte åter på kanalväljaren. På rockkanalen skulle de knappast spela julmusik. Det sprakade i radion och han tryckte igen. Vad fan var det för fel? Han släppte vägen med blicken och kollade att han verkligen tryckt på rätt knapp.

Det dunsade till, och något slog hårt mot rutan. Ratten for iväg och han hade inte en chans att hålla kvar greppet. Blodet på framrutan gjorde det omöjligt att se något. Bilen studsade upp för trottoarkanten och in mellan träden. Peter slungades kraftigt framåt med ett ryck som fick det att krasa i nackkotorna när det tog stopp mot ett träd. Spraket i högtalarna hade slutat, och det sista han hörde innan mörkret uppslukade honom, var de klara stämmorna från radion:

”… lova var rädd om dig själv, en hälsning du får …”

* * *

Textcitat från Tänd ett ljus av Niklas Strömstedt och Lasse Lindbom