Lucka 22 – Två julnoveller av Sten Rosendahl
[Öppna i nytt fönster]

Denna novellduo har tidigare publicerats i Fantastikgrändens antologi 2020. Jul under kupolerna utspelar sig i samma universum som och tidsmässigt mellan författarens klimatdystopi Algblomning och den kommande uppföljaren Värmevåg. Du kan hitta mer som Sten har skrivit här.

Inledning

Det är jul i Stockholm på 2300-talet. Landskapet utanför staden som liknar ett fort är sterilt och ogästvänligt. Polisinspektör May Born tillbringar julafton i tjänst på polishögkvarteret, men bristen på whiskyleveranser gör att hon ändå stannar till i en bar ovanför jord på väg hem. Stadsarkivarie och förre säljaren Tom Lexler saknar sin familj och satsar sin månadslön på att återskapa sitt föräldrahem i ett holografiskt rum på sitt hotell. Mörkret ligger tätt runt megastaden i norr.

* * *

Mays julafton

“klockan fem på morgonen är ett torn högre än jag själv …”
– Kristian Lundberg

Kriminalinspektör May Born suckade och stängde av holomusiken genom att vidröra höger öra. Den isländskt entoniga musik som fungerat så bra under hennes kvällspass i centralpolisens högkvarter på våning 82 i västra centraltornet gjorde henne nu bara deprimerad. Den mörka stämningen passade visserligen perfekt till den utsikt hon hade över megastaden Stockholm denna mycket sena decemberkväll år 2346, men det fick räcka nu. Islands öde fick inte bli deras – Stockholm skulle överleva både översvämningar och solstrålning på något sätt.

Det finns alltid ett sätt.

Brottsligheten denna julaftonskväll var begränsad till syntspritfylla på stadens underjordiska krogar, i tunnlar vars ständiga brist på dagsljus bara spädde på depressioner och destruktiva tendenser. Inte så att stadens rikare befolkning ovan jord var nyktrare – snarare bara mer dekadenta – men där fanns en självsanering och en underlåtenhet att rapportera ordningsbrott. Städade undan gjorde de själva. Hon hoppades att hon själv inte var del av det sista, trots de egna rötterna bland de priviligierade – de som fick se solen, om än innanför glasrutor.

Kvällens interna arbete kunde hon göra utan någon större tankeverksamhet: genomläsning och signering av sina holorapporter från den senaste veckans ingripanden. Några smuggelförsök med varor från Sankt Petersburg, mest spritdrycker av okänt ursprung men också algkaviar som aldrig hade passerat stadstullens kontroller. Några inbrottsförsök i hennes hemmakvarter runt Karlatornet, mest i de lägsta nivåerna ovan jord där säkerhetsnivån inte var lika hög som på de övre nivåerna. Det fanns också några inrapporterade ordningsbrott under Gamla stans kupol, framförallt klotter med slagord i tunnlarna runt tunnelstationen, men också mindre och illegala demonstrationer som dock hade skingrats innan någon patrull hade hunnit till platsen.

Säkerheten hade dragits åt i staden det senaste året, men antalet poliser hade inte ökat i samma takt som oroligheterna. Megastaden var en krutdurk, en där det inte räckte längre med gratis matransoner av alger och holounderhållning, utan stadens befolkning skulle snart kräva mer i takt med att levnadsnivån äntligen började normaliseras efter katastrofen på 2100-talet.

May kände egentligen inget ansvar för att ordna upp något av detta. Själv ville hon helst bara ta sig hem och slänga sig ner i sin gamla Futonsoffa med den sortens fina whisky som bara fanns tillgänglig för överjordare. Urkopplad, avkopplad och berusad. Precis när hon stängt och släckt ned sin holostation och passerat förbi de övriga på skiftet utan att hälsa fick hon ett meddelande från sin whiskyleverantör. En olycka i lagret gjorde att flaskorna inte kom fram till jul. Fan också.

Atmobaren på tunnelnivå 2 var inte den mest respektabla, bara den minst anmälda som låg på väg mellan centralen och hennes lägenhet. Hon kände redan innan hon steg in i den mycket sparsamt belysta baren att en polis i lokalen skulle förstöra stämningen och antagligen få henne serverad sist av alla. Hon vände snabbt in holomärket på rockslaget och tog sedan några snabba steg fram till bardisken. Blickarna på henne ignorerade hon, men May anade att det nog ändå bara var den holografiska julgranen i hörnet av lokalen som tindrade mer än gästernas ögon.

“Vit Atmo?” frågade den manliga bartendern med slingrande tatueringar längs armarna.

Hans blekta stubb på huvudet matchade precis drinken han hade föreslagit till henne och hon log i tanken, men utåt visade hon inget, som vanligt. Istället roade hon sig med att först känna av övriga gäster i närheten: ett ungt par som var på väg hem till någon av dem efter julfesten på kontoret där de jobbade, och en äldre man med portfölj som svepte det ena glaset med grönskimrande gin utan is efter det andra. De övriga gästerna var svårare att läsa på grund av mängden av alkodrinkar som för länge sedan hade grumlat deras tankeverksamhet.

“Whisky. Rent. Flaskan högst upp”, sa hon utan att titta på hyllan bakom bartendern.

Han lyfte ner den utan ett ord. Sorten var för dyr och hon var för välklädd för att valet skulle ifrågasättas. May väntade till han hade hällt upp drinken till hälften i det trendigt kupolformade glaset innan hon grabbade tag i det och lyfte det mot munnen. Bartendern backade undan, lyfte handen och kunde konstatera vid kassan att det redan var betalt av hennes handviftande.

Den första klunken hon tog gjorde gott samtidigt som hon ignorerade bismaken, den som alltid gjorde sig tillkänna på grund av att råvaran var alger, men whiskyn var i alla fall inte utspädd. May tog ett djupt andetag och slappnade av lite, men inte för mycket. Hon tittade på glaset i handen och den ljusbruna vätskan som formade en svag virvel när glaset skakade. Läget var stabilt om än inte lugnt. Hon hade full kontroll över skakningarna, i alla fall än så länge.

Hon tänkte för första gången sedan hon gick på sitt arbetspass på sin mamma i Stadshustornet. Från sitt rum i centralpolistornet hade hon nästan kunnat se in i Ilse Borns tjänsterum, men hon var så van vid att hennes mamma arbetade natt som dag, så det var ingen idé att ringa. Ett telefonsamtal på julafton var inte någon tradition – det fanns inte några traditioner i hennes familj som vuxen. May tog en klunk till och funderade på om hon kände någon slags sorg över det, men det var som om hennes familj under nästan ett århundrade hade tagit på sig sorgen över den i princip helt ödelagda staden. Ozonkatastrofen hade gjort att nästan alla givit upp idéer om ett privatliv för egen del. Nu för första gången undrade hon om det hade varit värt det.

Två män, något yngre än hon själv, satte sig vid bardisken någon meter ifrån henne. De var klädda i smutsiga underjordsuniformer som om de just klivit av ett pass i någon avlägsen underhållstunnel. Männen debatterade något och verkade inte riktigt överens. May hörde bara brottstycken av munhuggningen och när bartendern tog två steg mot dem tystnade den ena medan den andra växlade över till viskningar i sin kamrats öra. May som kände berusningen stiga lite för fort bestämde sig för att strunta i att leka polis och höjde istället sitt glas mot dem.

“Överjordshora!” teaterviskade den med stripigt hår utan att se mot henne, medan den lockiga av dem ignorerade kompisens utspel och ägnade sig åt deras barbeställning: två stora Atmos.

May, som i sin tjänsteutövning i underjorden fått höra den benämningen många gånger när hon satte fast varusmugglare, borstade först bort algchipssmulor från bardisken innan hon naglade fast blicken på den stripige snubben. Hon vred sakta på huvudet samtidigt som hon borrade in sig djupt i hans medvetande. Orden som hon uttalade var sylvassa, riktade rakt in i hans huvud:

“Ge mig två sekunder och de ransoner av läkemedel som du stulit och gömt undan i ditt privata förråd på nivå 7 för att säljas på svarta börsen kommer att beslagtas. Du kommer istället att tillbringa resten av ditt liv i straffarbete ute på alghedarna under stekande sol i en uniform som du trots hettan kommer att önska att den var ännu tjockare. Du kommer dö i förtid och dina anhöriga kommer i evighet förbanna din brist på solidaritet med staden och dess försörjning. Du kan naturligtvis istället lämna in ransonerna anonymt i närmaste återvinningssug imorgon och jag kommer då att radera den anmälan jag gjort innan den når centralpolisen. Det är ditt val.”

Mannen bleknade och ramlade nästan av sin barstol samtidigt som drinken han hade tagit emot från sin kamrat välte och innehållet tömdes över bröstet i hans neddragna uniformsjacka. May svepte det sista i sitt glas och reste sig. Hon gick ut från baren, förbi hologranen, utan att se vad de båda männen gjorde därinne, men av deras röstlägen antog hon att deras jul nu var slutfirad.

Väl hemma i sin lägenhet i Karlatornet gick hon genast till sängs, men hon kunde inte låta bli att på vägen gå fram till de tjocka glasen i sovrummet för att se om hon möjligtvis kunde skymta om något ljus fortfarande lyste från Stadshustornet denna karga vinternatt i megastaden Stockholm.

* * *

Toms nyårsafton

” aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnes här.”
– Erik Johan Stagnelius

Tom Lexler satt i sin barndoms ärvda finsoffa och strök med handflatorna över det blekt sammetsgröna tyget bredvid sig. Det kändes äkta, eller rättare sagt, som han mindes det. Sammet gick självklart inte längre att få tag i, inga naturmaterial kunde tillverkas efter katastrofen och det som eventuellt fanns i lager försvann snabbt iväg till svarta börsen. De holografiska hotellrummen måste forma materialen efter arkivdata, men hur de lyckats få rummet att efterlikna hans och hans föräldrars hem så väl hade han ingen aning om.

Han hörde något skramla från köket, det bekanta ljudet från någon – hans mamma – som förberedde nyårsmiddagen: tallrikar, glas, uppläggningsfat och kastruller. Trippande steg på högklackat till ett annat skåp i köket och ett svagt klirr när hon försiktigt tog fram silverbesticken ur sina filtfodral – de bestick som bara kom fram till sådan här helger och födelsedagar.

Ett hostande avbröt ljuden från köksbestyren, det lät precis som hans pappa. Troligtvis satt han vid köksbordet där ute, kanske redan grå och krum, iklädd en lagad vit skjorta och breda hängslen som höll upp de gamla finbyxorna. Hans lungor blev i förtid överansträngda av det tunga och smutsiga arbetet i de djupa tunnlarna utanför staden och längs murarna, och hjärtat som bultade så varmt för Toms mor slog så småningom ojämnt och han sov ofta oroligt.

Tom satt där i soffan, fascinerad över hur äkta allt kändes, hur den känslan fyllde honom med trygghet och värme. Varför hade han inte gjort det här förut? Var han rädd för att känslorna skulle överväldiga honom och det hela skulle slå över i sorg och självömkan? Skulle May eller någon annan som fick reda på det tro att han höll på att bli galen? Samtidigt visste han att väldigt många människor i megastaden hade förlorat sina anhöriga alldeles för tidigt och att livet under markytan gjorde människor deprimerade.

Det var ändå ingen hemlighet att Tom hellre hade levat i det gamla Stockholm, det där du kunde promenera utomhus på gatorna, sola i vårljuset och till och med bada i Strömmens vatten. Men så kom översvämningarna, och sedan blixten som raderade ut ozonlagret. Det Stockholm som i hans inre var den riktiga staden, var sedan länge nästan helt försvunnen. Igenmurad, överbyggd, urgrävd, som ett mullvadsbo utan in- eller utgång. Överlevnad, men till vilket pris?

Skulle han våga gå in i köket? Hade hans månadslön räckt till för att han faktiskt skulle kunna se ansiktena på, prata med och krama om sina holografiska föräldrar? Han satte till slut ned båda händerna på soffkanten och tog sats för att resa sig. Precis när han sköt ifrån med benen kände han en knackning på sin axel. Tom hoppade åt sidan, hukade sig lite och vred på huvudet. Där, med vattenkammat svart hår, blommig skjorta och en stickad väst utanpå stod hans bror.

“Tommy, har du sett mitt leksakståg?”

Förstummad av det han såg visste först Tom inte hur han skulle svara. Detta var inte hans bror som han kom ihåg honom från det sista mötet utanför murarna, utan ett minne av honom som femåring. En leende knatte som gärna lekte med sin storebror, men som också hade många egna idéer i sitt huvud, varav en hel del av dem gjorde föräldrarna tröttare än vad de redan blev av livet i förortstunnlarna. Han log mot pojken med den oskyldiga uppsynen.

“Brukar du inte parkera det under din säng? Så att du kan leka med det precis när du vaknar på morgonen?”

Den lilla pojken med de pigga, mörka ögonen sken upp och rusade iväg mot ett av sovrummen på andra sidan vardagsrummet. Snart hördes det ljud som av tuffande och tutande tåg. Det hade varit en julklapp det året, så julklappsutdelningen var antagligen redan överstökad. Så många presenter blev det inte de hårda åren, men de nya tunnlarna till Stockholms växande underjordiska tåg hade varit ett av deras pappas arbetsplatser, och den sista bonusen det året hade räckt till material att skriva ut ett tåg som detta i kvarterets hobbyrum.

Det doftade kaffe från köket och han hörde skramlet av koppar. Tom reste sig och gick försiktigt mot köksdörren. Han satte båda händerna mot dörrkarmarna och höjde långsamt blicken. Köket var litet men det fanns ett runt bord som rymde dem alla fyra. Rummet var fönsterlöst som i alla lägenheter på den här tunnelnivån, men den dolda belysningen från väggar och tak fick ändå utrymmet att verka större än det var, som om en jämngrå mulen himmel vilade strax ovanför dem, för att ge illusionen om att de när som helst kunde öppna en dörr och gå ut.

* * *

Vid köksbänken stod hans mamma med ryggen mot honom och lade upp småkakor på ett fat. Vid bordet satt hans pappa med huvudet gömt bakom en bok. Plötsligt vände sig hans mamma mot honom och log – ett sådant självklart leende som föräldrar ger barn, det som genast får dem lugna i förvissningen om att de alltid kommer finnas där för dem. Tom log tillbaka, men fick känslan av att hon såg rakt igenom honom, som om han inte fanns där. Hans leende avtog, men han stod kvar och försökte se hur hon egentligen såg ut.

Du är bara ett minne.

Känslan var densamma som när han som liten låg i sin säng och hade släckt sin sänglampa. Detaljer i mörkret var svåra att se, och ju mer han fokuserade på dem, desto otydligare blev dem. Precis så uppfattade han bilden av sin mamma framför honom: det var likt, leendet var detsamma, det något böjda huvudet likaså, men om han tittade på en detalj som hennes händer, färgen på hennes hår eller mönstret på kläderna, så skiftade de färg och blev suddigare.

Tom log igen och nöjde sig med att minnena från denna jul ändå var tydligare än han hade trott. Han skulle ge sina föräldrar varsin kram, sätta sig vid köksbordet, äta av de småkakor hon serverade i väntan på maten och efter middagen skulle de alla fyra vid midnatt ta på sig och åka hissen upp till förortstornets utsiktsplats som bara var öppen efter solens nedgång. Där skulle de se imponerande holofyrverkerierna över Stockholms megastad. I fonden av det spektakulära ljusspelet reste sig den nyrenoverade, förstärkta stadsmuren som en hotfullt hög silhuett.

Bara några år senare skulle muren som räddade Stockholm splittra hans familj.

* * *