År 2044 när informationsteknologin och världens befolkningstillväxt håller på att skena utanför människans kontroll, råkar Liam Ågren ut för en fruktansvärd olycka i Alaska. Upphittandet av Liam leder fram till att denne sitter på en hel del information som kan ha långt mer förödande konsekvenser än vad någon kunnat tro var möjligt. Om inte omvärlden får ta del av den informationen, vad kan detta leda till? Vad kan hända om så sker?
Så fick jag idén till boken
Katalysatorn började skrivas i juli 2009. Jag hade länge funderat på i vilken utsträckning kunskapsnivån det mänskliga användandet av informationsteknologin kunde fortsätta att utvecklas i samma takt som själva tekniken i sig. Framförallt hade jag därtill funderat ännu mer över om själva broms- och säkerhetssystemet kunde växa och om det också tilltog i symbios med den kraft som finns i den totala informationsteknologin. Frågan jag ställde mig då och kanske ställer mig ännu mer idag, är om människan har kontroll över dagens informationsteknologi fullt ut samt om detta sker på rätt sätt samt av rätt organisationer och människor. Idéen till Katalysatorn är inte någon science fiction genre liknade Star Wars, Tillbaka till framtiden eller 1984, bestående av helt annorlunda samhällen och världar. Miljön och handlingen är istället
en reviderad, om än fiktiv, skildring av dagens samhälle i en snar framtid ett eller två steg framför oss. Även om alla organisationer existerar idag samt att delar av de tekniska modeller som beskrivs i boken finns och används redan i nuläget, är alla bokens personer påhittade och det finns inga parallella eller påbyggbara personer från verkliga livet.
Själva startskottet till hur jag skulle ta mig an boken fick jag av min dåvarande sambo som kommer från en författarfamilj där både mamma, pappa och morfar är väl etablerade författare. Jag fick därav rekommendationer i vilka riktlinjer som kan vara bra och givande att ge storyn bästa möjliga chans att bli så intressant som möjlig för den berörda läsaren.
Första versionen av “Katalysatorn” skrevs under andra halvåret av 2009, men även om jag vid slutskedet av det första manuset kände starkt för storyn och konceptet, tyckte jag att pusslet inte var riktigt färdig lagt samt att vissa idéer fortfarande behövde mogna fram. I februari 2010 föddes vår son och under en femårsperiod var jag fullt upptagen av mina övriga dagliga arbetsverksamheter samt av den rådande familjesituationen. Till detta kände jag även att den befintliga handlingen plus eventuellt ytterligare idéer behövde stämmas med något ytterligare oberoende förlag. En genomgång och återstart av manuset gjordes sedan i slutet av 2014. Mellan januari och september 2015 skrevs den andra versionen av “Katalysatorn”. Jag kompletterade och utökade då den befintliga handlingen med ytterligare 100 sidor. Från oktober 2015 arbetade jag vidare med Bozenna och Nellie hos tryckeriet Booksfactory. Jag vill självklart tacka alla som har hjälpt mig på vägen med boken från start till mål. Dock vill jag rikta ett extra Stort Tack till de personer som hjälpt mig särskilt mycket; Viveca Wilhelmsson, Birgitta Hägglöv, Nellie C. Lind, Bozenna Stålnacke, Hasse Carlsson och Göran Svensson. Utan er hade inte den här idéen blivit verklighet. Sist men inte minst önskar jag Dig en trevlig läsning. Om du tycker hälften så mycket om att läsa boken som jag har tyckt om att skriva den är jag mer än nöjd.
Magnus Hägglöv
